Tasko Namurovski till vänster
I år är det 61 år sedan hundratusentals makedonier tvångsförflyttades från Egeiska Makedonien för att aldrig mer få återvända till sina födelsebyar. Exodusen, dvs. tvångsuttåget, skedde under det grekiska inbördeskriget 1948. Familjer tvingades lämna sina byar hals över huvud och deras hus och mark blev konfiskerade av de grekiska myndigheterna. De fåtal makedonier som blev kvar tilläts och tillåts inte än idag att tala makedoniska eller följa sina traditioner. Deras namn har ändrats flera gånger för att radera alla spår av deras ursprung. Även byarnas namn är ersatta med nya. Den konfiskerade egendomen har fortfarande inte återlämnats till sina rättmätiga ägare.
Tusentals av dem som flydde var barn vars föräldrar blivit dödade och de blev ensamma kvar. Många unga kvinnor fick ansvar för upp till 40 barn som de skulle föra bort från Egeiska Makedonien till länder som Jugoslavien, Ungern, Rumänien och Tjeckien. Syskon blev separerade från varandra för att återses decennier senare. Mödrar vars män stupat i kriget behöll de minsta barnen och satte de äldre syskonen på tåg eller bussar till okänt land. Många har aldrig återförenats.
Under min resa har jag träffat flera av de barn som nu hunnit få egna barnbarn. De har berättat historier som får ögonen att tåras och hjärtat att brista. Min mamma och hennes familj är bland dem som blev utsatta för grymheter. En natt bankade beväpnade soldater på dörren och hotade att döda alla i byn om de inte for iväg från sina hem innan gryningen. Mamma var 9 år gammal. Hennes familj flydde till Vojvodina innan de flyttade till Makedonien. Morbror blev kvar i Grekland. Hans namn ändrades flera gånger av grekiska myndigheter för att utröna minsta spår av makedonisk klang.
I förra veckan anordnade föreningen Flyktingbarn från Egeiska Makedonien flera aktiviteter med andledning av 61 årsjubileet. De forna barnen, som idag är pensionärer, kom till Skopje från flera länder och kontinenter. Många av dem tog med sina barn och barnbarn. Det hölls tal för att hedra minnet av dem som offrat sina liv och det anordnades föreläsningar, fotoutställningar och filmvisningar. Allt för att minnas historien och för att fortsätta kampen för mänskliga rättigheter.
Efter flera dagar av allvarliga ämnen avslutades jubileet högtidligt i Aleksandar Palace med middag, musik och dans. När vi kommer dit känner jag igen flera av mina kamrater från tidigare resor. Vi hälsar glatt på varandra. På bara några månader har jag funnit människor som delat med sig av sina livsöden och berättat för mig om min släkt från Egeiska Makedonien. Vid bordet sitter också Gjorgi som blev lämnad i snön av sin mamma när han var 6 månader gammal.
Under kvällen blir det god mat och dryck och massor av ringdans. Sångerna berättar om Makedoniens historia och ett och annat brustet hjärta.
Jag ser mig omkring och tittar på människorna med samma rötter som jag. I deras ögon finns berättelser från deras liv. Jag ser in i dem och känner hur våra berättelser flätas samman till en gemensam historia – den om Makedonien.
På väg hem tänker jag på dem som överlevt grymhet och orättvisa. Inom mig hoppas jag att de ska få återse sina hem och återfå det som tagits ifrån dem. Jag hoppas deras hemlängtan äntligen ska få ett slut.
http://visitnatasha.blogspot.com/2008/07/egeiska-makdonien-60-r-av-hemlngtan.html
http://www.smurfis.se/
